Vårat lag har spelat Storvreta cupen hela den här veckan och idag spelade vi våran sista match som vi förlorade med 0-4. Efter den här matchen hade slutat så började brandlarmet precis att pipa, jag kände direkt att jag blev riktigt stressad och fick en obehaglig känsla sen när våran buss brann upp i Tyskland, jag ville typ bara ut därifrån.

Denna julafton var ganska förväntat vad den skulle bestå av, mycke gråt och många tårar.

Du som alltid brukar komma hit med säcken med full av dyra och roliga julklappar, du som brukar komma hit med alla dina nybakta kakor som vi sedan äter upp under julklappsutdelningen, du som alltid är på så sprudlande humör under hela dagen, du som brukar småtjafsa med morfar för att han är så lat medans vi andra skrattar åt det, du som alltid delar med dig av din kärlek till oss alla, du som inte var hos oss ikväll.

Herregud, jag visste inte att det var så här jäkla jobbigt när någon har lämnat en för all evighet. Jag älskar dig Mormor.

Jag brukar inte vara den typen som klagar på människor men nu måste jag för jag blir så less. Detta gäller en person som härmar mig hur jag beter mig och det jag säger. Och det är INTE för att hålla på att reta mig utan för att den personen verkar väldigt osäker på sig själv. Varje gång jag gör något ska du göra likadant, varför liksom? Bara skrattretande och irriterande. Så kom ihåg gott folk, VAR BARA DIG SJÄLV SÅ KOMMER DU LÄNGRE I LIVET. ;)

Haha söta unge.